meneve

Jag fattar inte varför det dröjt mig så länge att skriva dtta jag nu tänker skriva om, min ögonsten, min kärlek, min diamant.. Ja det är alltså en diamant och inget annat. Helt ärligt, eller... det är nog någonting gjort av glas format som en diamant, men ja.. det är alltså en diamant jag pratar om.

En dag när jag satt hemma hos Johanna i henns rum så fick jag syn på nått underbart på hennes skrivbord, en stor diamant gjord av glas, självklart kunde jag inte motstå att slänga mig över den och låta mina ögon förundras, "vad är detta förnått? :D" Frågade jag Johanna lite väl överlyckligt. Johanna slänger blicken snabbt på diamanten och rycker lite lätt på axlarna "En sten..."

Jag kunde inte släppa denna "sten" på hela dagen, höll i den precis helatiden, tillomed när jag gick på toa, så fantastisk är den. Därefter höll jag i den varje dag som jag var hemma hos Johanna. Jag kände att den gav mig styrka och kraft, och samtidigt som den gjorde mig lycklig var den bara så vacker.

Men det som gjorde den mest attraktiv för mig är nog just det att den är helt och hållet onödig. Vet inte riktigt vad den är till för. Plus att jag undrar som fan om den är ihålig. Fattar inte?? Är det glas rakt ignom eller är det luft inuti den? Vill så gärna veta men kan aldrig få reda på det, eftrsom att jag aldrig skulle vilja ta sönder denna underbara skapelse för att se efter.

Men så en dag skulle jag och Johanna ta oss in till stan, tror vi skulle köpa alkohol inför helgen, men det är oviktigt, det viktiga är att jag som vanligt inte kunde lämna diamanten ifrån mig. Jag hade stoppat den i väskan i smyg för att Johanna inte skulle tro att jag är helt och hållet besatt av hennes "sten" som hon kallar den. (hallå det är faktsikt en diamant..)

Hur som helst, halvvägs till stan så känner jag mig lite väl hemsk, nästan som en tjuv, som dessutom stjäl av sina egna vänner. Inte för att jag hade tänkt att stjäla den, bara låna den, ville ju inte lämna den ifrån mig, så jag tog upp den ur väskan och säger lite skamset till Johanna "Jag har med mig diamanten.." Johanna tittar på mig och skrattar åt mig som om jag vore dum i huvet, precis som jag visste att hon skull göra.

Efter denna dagen har diamanten dock varit spårlöst försvunnen, känner hur jag saknar den mer och mer och jag hoppas att den dyker upp snart. Är rätt så säker på att jag fick med mig stenen tillbaka hit till Johanna, men undrar så jävla mycket var den håller hus.

Saknar ju dig min lilla diamant, kom tillbaka till mig!