Henrik Schyffert The 90's - ett försvarstal

Sitter ensam hemma, Tobbe och Martin är över hos Andreas, dom sitter och kollar på fotboll hemma hos Andreas framför hans nya TV, stor som fan är den, så dom har nog kul. Men fotboll är ju inte riktigt min grej, men däremot har jag länge (eller länge å länge.. nån vecka..) velat se The 90's - ett försvarstal med Henrik Schyffert, som finns att kolla på på svt.se/play. Föreställningen är dock nästan 2 timmar lång så jag har inte riktigt tagit mig tiden. Men nu när jag var ensam så kunde jag ju göra det.

Jag gick till ICA, köpte mig en 2,5 liters coca cola, en påse pepper chips och en stor marabou mjölkchoklad och satte på filmen. Pappa hade berättat lite kort om den. Att allt inte bara var skämt utan mycket också allvar. Man skulle kunna säga att skämten är om 90 talet. Det är feta ironiska skämt om 90 talet och allvaret är om att bli vuxen, om att växa upp, om att kunna ta konsikvenserna av sina handlingar. Jag vill inte berätta för mycket för jag räknar med att alla som läser detta SKA se filmen. Den är så. bra.

I början var den rolig, han är ju en rolig kille. En av sveriges (självklart finns ju Björn Gustafsson, han är ju ung(!) och rolig, men ändå) roligaste killar enligt mig. Men 2 timmars skämt kanske inte är riktigt lika roligt om man inte kan få slappna av i mellan och tänka. Varför är detta roligt? Varför behöver jag ha roligt? ÄR detta verkligen roligt? Denna föreställningen lät mig göra det.. tänka på det också. Men man skrattade ju också.

Egentligen är det väl lite roligare för min mamma och pappa.
Det är ju dom det handlar om. Dom är ju lika gammla. Dom växte ju upp på 90-talet. Det är ju deras skämt. Men det är roligt för oss också. Vi fattar med. Jag minns också hur det var när det inte fanns något kul på TV, och när det väl gjorde det satt man framklistrad framför TVn och kollade på dendär klockan som räknade ner till programmet som skulle börja. Och när det bara var 10 sekunder kvar räknade jag också högt ner tillsammans med min lillebror. Jag kunde inte heller zappa under reklamen och kolla på annat som också var roligt som ungarna kan göra nu förtiden. Nu finns det ju fan hela kanaler som Bara visar barnprogram. Vafan kolla bara Disney channel, så jävla mycket tecknat fanns det inte när jag var liten heller. Så vi 20+ kan faktiskt också tycka att detta är roligt. Inte bara mamma och pappa..

Hur som helst. Älskar föreställningen!

I slutet
(hmmm.. ska jag verkligen avslöja slutet? ...ja fan.. skyll er själva att ni inte såg den före mig!) så blir föreställningen lite nostalgisk. Och man ser bilder på människor som är 20 nånting, Henrik och hans vänner då alltså, som festar och lever livet. Precis så som våra bilder på bilddagboken ser ut. Fast dessa syns ju att dom är från förr. Och bilder från förr är ju på nått vis mycket coolare. Man önskar liksom att man själv var 20 nånting förr. Varför skulle jag vara liten förr? Varför kunde inte jag också vara 20 nånring och UPPLEVA 90 talet. För ja, 90 talet är fan också coolt. Det är inte bara 70 talet som är coolt då hippierna härjade fritt och människorna var lyckliga.

MEN, hur coolt är det inte att vara 20 nånting nu?
På 2000 talet. År 2009. Det började jag tänka på. Jag tänkte på hur underbara bilder Jag har tagit, och varit med på, med mina vänner. Hur mina barn kommer tänka "Varför var inte jag 20 nånting 2010 för?" Vilka idylliska minnen jag har och kommer att få. Jag får UPPLEVA 2010-talet. Det är coolt!

Enkla saker som (ska försöka komma på ett som var ganska nyligen bara för att liksom bevisa för mig själv att jag upplever underbara "moments" här och nu, helatiden) igår tillexempel. Idas student. Det var ingenting speciellt egentligen, detta ögonblicket, som nu var det första jag kom att tänka på. Jag, Tobias och Martin har precis blitt avsläppta i stan. Ida och c/o ska hämta Antonia och någon mer, så vi öppnar vår sista falcon halvliters öl. (som verkligen inte behövs efter knappt en halv bag in box.) och dricker upp den på två sekunder. Vi är fulla, vi är glada, det är sommar. Och vi vill klättra upp för det stora konstverket. Två stora block stenar som lutas mot varandra, varav den ena är blöt och den andra är torr. DÄR vill vi klättra upp. Martin är redan uppe. Tobbe kämpar med att komma upp och jag står kvar på marken. Gav upp så fort jag såg Tobbe kämpa, Tänkte "behöver han kämpa så behöver jag inte ens försöka." Kollar upp på Martin som är full och glad. Han sjunger på något, jag minns inte vad, och bakom honom är en klart blå himmel. Bara det är ett minne, som för mig känns helt idylliskt. Helt underbart.

Vi (okej inte jag men dom) klättrar upp för ett Falkenbergs konstverk som står framför ätran vid gamla stan och jag står på marken och kollar på. Vi är alla tre (mest jag) fulla som fan och livet har inte ett enda bekymmer. Vilken jävla idyll.

Jag är jävligt glad att jag är 20 nånting nu.
Jag har fan det bästa livet i världen. Jag älskar fan livet.



.....Just det! Jag glömde tillägga.
Det bästa av allt. Slutet. När bildspelet av nostalgiska bilder har visats och det bara står "Tack" Vitt på svart på skärmen. Publiken applåderar. Dom ställer sig upp och applåderar. Och Henrik bara står där och ler, och det ser ut som att han ska börja gråta när som helst av ren lycka. Hans ögon är helt blöta och han ser så nöjd och lycklig ut. Det är det bästa av allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0