Min farfar
Ååååh, orkar inte vara sjuk längre. Mår fan kasst. Nyser, hostar, svettas, fryser om vart annat. Ska det aldrig gå över? Mådde helt okej i morse, men som vanligt blir det bara sämre och sämre ju mer timmarna går på dagen. ORKAR INTE!!!!
I torsdags var ajg på min farfars begravning. Den var fin och mysig. Vi var bara 20 jäster i kyrkan, men trots att de är min släkt känner jag ingen av dom.
Under begravningen var jag rätt så tankspridd. Jag tänkte på annat medans prästen pratade. Mest eftersom jag inte tror på gud, så känns snacket nästan löjligt även om det kan vara fint. .."Undra hur vi är släkt.." "Undrar vad han tänker på nu.." Sånna tankar som man bara får utan att man kan hjälpa de, men jag fick ändå dåligt samvete. Mina tankar ska ju gå till farfar. Så jag började tänka på honom, till honom, att jag tycker om honom, att han var en bra och fin farfar trots att vi så sällan sågs, att jag inte dömmer honom.. När jag gick fram och la min röda ros vid unan blev jag lite ledsen, när jag tänkte på hur hela hans kropp nu var aska som fick plats i den lilla unan.
Men sen tänkte jag på hur liten jorden är. Hur kort ett liv är. Och hur otroligt det är att farfars "nästa liv, efter detta" nu bara ska gå ut på att se och höra mig, och alla andra han lämnar efter sig. Varför skulle han höra vad jag säger till honom?
Nä, det tror jag inte att han gör faktsikt. Men jag tror heller inte på att när man dör så finns man bara inte längre. Jag tror heller inte på att livet vi lever nu, livet han har levt klart, att det är helt obetydligt. Därför tror jag att mina tankar om honom ändå är viktiga. Även om han inte kan höra dom.
Jag tror att de blir hans...karma... i nästa "liv."
Och eftersom mina tankar till honom är snälla, och eftersom jag vet att många andras är de också, så var hans liv här på jorden inte färgäves, och därför känner jag mig heller inte speciellt ledsen. För döden är en del av de livet vi lever här på jorden.
Jag, sjuk och sliten.
En teckning jag gjorde :)
I torsdags var ajg på min farfars begravning. Den var fin och mysig. Vi var bara 20 jäster i kyrkan, men trots att de är min släkt känner jag ingen av dom.
Under begravningen var jag rätt så tankspridd. Jag tänkte på annat medans prästen pratade. Mest eftersom jag inte tror på gud, så känns snacket nästan löjligt även om det kan vara fint. .."Undra hur vi är släkt.." "Undrar vad han tänker på nu.." Sånna tankar som man bara får utan att man kan hjälpa de, men jag fick ändå dåligt samvete. Mina tankar ska ju gå till farfar. Så jag började tänka på honom, till honom, att jag tycker om honom, att han var en bra och fin farfar trots att vi så sällan sågs, att jag inte dömmer honom.. När jag gick fram och la min röda ros vid unan blev jag lite ledsen, när jag tänkte på hur hela hans kropp nu var aska som fick plats i den lilla unan.
Men sen tänkte jag på hur liten jorden är. Hur kort ett liv är. Och hur otroligt det är att farfars "nästa liv, efter detta" nu bara ska gå ut på att se och höra mig, och alla andra han lämnar efter sig. Varför skulle han höra vad jag säger till honom?
Nä, det tror jag inte att han gör faktsikt. Men jag tror heller inte på att när man dör så finns man bara inte längre. Jag tror heller inte på att livet vi lever nu, livet han har levt klart, att det är helt obetydligt. Därför tror jag att mina tankar om honom ändå är viktiga. Även om han inte kan höra dom.
Jag tror att de blir hans...karma... i nästa "liv."
Och eftersom mina tankar till honom är snälla, och eftersom jag vet att många andras är de också, så var hans liv här på jorden inte färgäves, och därför känner jag mig heller inte speciellt ledsen. För döden är en del av de livet vi lever här på jorden.
Jag, sjuk och sliten.
En teckning jag gjorde :)
Kommentarer
Trackback
