Nonsens om ålder..

23 år. Det är så länge, plus några månader som jag har levt. En piss i nilen för vissa, en evighet för andra. För mig känns det som.. tja, som jag tänker mig att 23 år känns. Varken mer eller mindre.
 
En jobbig ålder har jag dock märkt. Tycker jag. En mellanålder där man fortfarande är ung, snart vuxen. Mycket ansvar men lite respekt kan jag tycka ibland. Smeknamn som börjar med ordet "Lilla" är inte alls ovanligt. "Lilla gumman" "Lilla Evelina" "lilla hit och lilla dit" Något som jag kan tycka känns nedlåtande.
 
Frustrationen över att vara ung växer med dehär orden. Jag är ju trots allt lika vuxen som vilken 30 åring som helst. Jag har min egen inkomst, betalar mina egna räkningar, städar mitt eget hem och lagar min egen mat. Jag har för visso inga barn men det finns människor som lever ett helt liv utan barn utan att bli behandlade som barn för det.
 
Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, kanske ingenstans. Jag konstaterar bara att 23 år är en ålder där yngre människor alltid är lite snyggare, häftigare och lever mer bekymmerslösa liv, och där äldre människor alltid vet lite bättre, har mer livserfarenhet och lever ett liv där de alltid är prioriterade.
 
Med att de alltid är prioriterade menar jag nog framförallt i politik. I politiken är det såklart viktigt att göra så många och så bred målgrupp som helst nöjd, och dit hör såklart medelålders 40 åringarna till. De kommer alltid att vara prioriterade.
 
Trösten får väl vara att även jag kommer bli 40 en gång i tiden. Och drömma tillbaka om tiden då jag var 23. Jag kommer se på denna tiden som ung, snygg och bekymmersfri, trots att jag inte beskriver det så nu.

Jag brukar skoja med 40 åringarna på mitt jobb ibland. Och de som nästan är där, nästan 40. Jag brukar säga att livet tar slut där någonstans. Lite som hämnd för att jag blir kallad "lilla Eve" av andra kanske? Givetvis är det med total ironi, men det är skoj ändå :)
 
Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken ålder jag vill vara i. Ibland vill jag vara 18 igen, ibland tycker jag att 23 är helt fantastiskt, och ibland vill jag bara bli 30 imorgon! Det är väl helt enkelt tur att man inte får välja fritt utan får gå igenom alla steg, ett steg i taget, och hoppas på att man kommer så högt upp på trappan som möjligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0