Ingen ungdom längre?
Igår pratade vi mycket om framtiden. Om barn, om att förlova och gifta sig, om vart man ska bo och hur. Jobb, körkort viktiga saker. Om att vi just nu står lite mellan ungdomen och att vara vuxen.
Till en början lät det att det var läskigt och tråkigt att man snart inte är ung längre! Att man aldrig kommer vara lika snygg som en tjugoåring igen (haha! jag vet.. vi är bara 23 men ändå!) aldrig lite ansvarslös, osv. Efter en stund lät det istället att vi knappt kan vänta på att få vara vuxna på riktigt! Hur tråkigt det är att gå och stampa och vi funderade på vad det egentligen är man väntar på..!
Jag berättade också för Johanna vad min mamma sagt här om dagen när jag var på besök hos dem. Att det är konstigt att jag, Evelina Lodén på 23 år, pratar så mycket om ungdomar, rättvisa för oss, och i mina politiska tankar refererar till hur "VI" ungdomar ska ha det bättre. För att jag är tydligen ingen ungdom längre?!
Ehh...
Jag fick förklara att jag minnsann räknas som ungdom, inte bara hos mig själv, utan även t.ex. när man kollar på ungdomsarbetslösheten, där är jag en person i statistiken. Jag är visst en ungdom!
Kanske tänker mamma annorlunda då hon hade fler barn än vad jag nästan kan räkna till, (typ..) var gift, hade villa, volvo och hund i min ålder. Då kanske man blir mer "vuxen". Eftersom man lever ett liv som vuxna människor gör. Men jag är ju inte där. Jag har inga barn, är inte ens förlovad, bor i en lägenhet med två katter. Mina pengar (om jag har några över) går till kläder och nöje och inte till barn och.. ja vad annat man nu lägger pengar på som "vuxen".
Nej jag är ju en ungdom fortfarande, om än bara för några få år till. Men fortfarande när jag är vuxen på riktigt tror jag att jag kommer brinna mycket för ungdomarnas rättigheter i samhället. Inte minst för att jag själv kommer att ha barn i framtiden som kommer att få leva som ungdomar i Sverige.
Ungdomar är bortprioriterade i svensk politik idag. Det pratas mycket om grupper som har det sämre. Kvinnor har lägre lön än män. Invandrare har svårare att få jobb än "etniska svenskar". Sjukskrivna blir utförsäkrade, pensionärer betalar mer i skatt än vad arbetare gör, osv. osv. Allt detta är frågor som disukteras och även om det inte händer så mycket så finns det inte så mycket alternativ än att göra det bättre. Kvinnor Ska ha högre lön, tillslut. Pensionärer Ska ha sänkt skatt tillslut osv.
Men att ungdomar är den grupp i samhället vars vallöften som rör dem oftast bryts, att ungdomsarbetslösheten skall lösan genom att ge ungdomar sämre villkor och lön, att så få unga människor spelar viktiga roller i politiken, osv. Detta tycker jag inte tas på allvar.
Är det så att vi ungdomar inte bryr oss om politik tillräckligt? Eller gör vi för lite väsen av oss när våra vallöften sviks? Eller är det just så att politiker skiter i framtiden och lever för mycket i nuet och drivs av sina egna intressen snarare än svenska folket som gör att ungdomar prioriteras bort?
Jag vet inte, men jag hoppas och tror att ungdomarnas tid är på gång och att några gamla gubbar får kliva åt sidan snart för att ge plats åt kloka, unga tjejer och killar som tror på framtiden och har kunskap som äldre människor, helt utan att vilja vara respektlös mot dem, helt enkelt inte kan ha eller förstå sig på.
1 år sedan..
Givetvis tycker jag det är sorgligt att han har gått bort. Men mest sympati har jag för gammelmormor, som blev lämnad kvar. Efter en evighet tillsammans med denna mannen. Det måste vara tungt.
Men en grej som både min mamma och syster skriver om är hur morfar (jag har alltid kallat honom så, trots att han var min gammelmorfar) favoriserade. Utan att skämmas eller försöka dölja så favoriserade han min storasyster framför oss andra tre syskon. Jag kommer ihåg det väl och tydligt och det var något jag störde mig på mycket som barn. Och än idag kan jag inte riktigt förstå hur en vuxen människa kan särbehandla sina egna på ett sånt öppet vis.
Han var dock inte ensam i släkten med att ha sin favorit.
Jag minns en gång när jag var yngre och skrev dagbok. Hur ledsen jag var efter att gammelmormor och gammelmorfar tagit med sig Emelie hem till Göteborg för en mysig helg. Jag visste vad som hände för Emelie hade berättat. Hon fick god mat, massor av godis och så gjorde de utflykter. Jag var så ledsen och beslöt mig för att skriva, ett vad jag kom att upptäcka senare riktigt töntigt dagboksinlägg.
Så töntigt att när jag läste det några år senare, var jag tvungen att riva ut de ur boken, och riva det i smulor.
Jag vet att jag kan spela lite martyr ibland. Och det gjorde jag väl i detta inlägg. Men ändå var inlägget enbart till för mig själv, och någon liten sanning måste där legat i det. Om så bara min egen sanning.
I inlägget stod, förutom om hur Emelie blev favoriserad "för att hon är äldst" även om hur min mormor, min riktiga mormor alltså, mammas mamma, favoriserade Petronella "för att hon är yngst" Detta var också sant, jag minns t.ex. hur mormor alltid hade med sig presenter, bara till Nella. Och även om hon hälsade på för att jag hade fyllt år så kunde man höra "Jag hade inga pengar just nu till en present, du får den senare" Men ändå fick Nella en present! Ur ett barns ögon är detta förståss väldigt irriterande..
Mer martyr aktig och överdriven blev jag väl i inlägget då jag skrev att morfar favoriserade min lillebror "för att han var kille" detta är inte riktigt sant, och jag ville väl bara få saken att se ännu värre ut än vad det var. Det var under en period då min lillebror åkte dit till dem ibland, i Allingsås. Det hände ett fåtal gånger, men jag tror inte att jag inte hade vart välkommen om jag velat följa med..
Men jag kommer ihåg att jag ofta kände mig lite grå och o-speciell. Jag var varken äldst, yngst eller kille. Jag var bara en av alla tjejer, en i skalan, en i mängden..
Hur som helst, nu ska jag inte spela martyr igen ;) Men jag kan ju säga att den släkting som särbehandlar mina framtida barn, den kan glömma vidare relation. Dock vet jag att min mamma och pappa aldrig skulle göra det :) Deras hjärtan är stora nog att rymma hur många barnbarn som helst på första plats!
Framtidens feminism!
Min mor fann inspiration på bloggen http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/index.html (önskar jag kom ihåg hur man gjorde snygga länkar där man kunde skriva vad man ville, men icke..) och skrev ett inlägg om feminism.
Min storasyster hakade på och skrev sitt perspektiv på frågan. Nu är det min tur att fortsätta på spåret och säga vad jag tycker och tänker om det hela.
Först och främst tycker jag det är så kul, vi är så lika, men så olika min mamma, min storasyster och jag. Vi tycker precis lika mycket om precis samma saker, vi håller med varandra, men ändå har vi väldigt mycket vårt eget perspektiv däär vi skiljer oss åt.
Jag skiljer mig nog åt en hel del i denna frågan tror jag. Från min mamma och syster, men även från feminister i övrigt. I alla fall just nu, i detta inlägget, för här tänker jag lägga fokus på något jag ofta tänker på, men som jag faktsikt aldrig hört i någon debatt i ämnet.
Nämligen männen.
Feminism handlar om jämlikhet mellan könen. Lika värde. Och där med såklart lika lön, lika ansvar, lika rättigheter och skyldigheter, lika fördelar och nackdelar.
Men ändå handlar frågan till 99% om kvinnor. Trots att den i allra högsta grad rör även männen.
Det är en självklarhet att vi till en början var tvugna att lägga vårt fokus på kvinnorna. De var kvinnorna som var förtryckta, som inte fick rösta, som inte ägde sig själva.
Men nu har vi kommit så mycket längre, vi är inte på långa vägar klara, men vi har en lång väg bakom oss. Och nu vill jag bjuda med mig alla män i denna frågan. För även män förlorar på ojämlikhet.
Vissa frågor som redan finns är bra, men skulle kunna vinklas bättre. Vinklas mer för männen. T.ex. vill jag säga att det är varje mans rättighet att vara hemma med sina barn. Inte kvinnans rättighet att jobba.
Idag är det lättare för mannen att jobba. Det beror till stor del på att mannen har högre lön, och att chefen räknar med att mannen jobbar, han får till och med lättare jobb på grund av att han är en man som inte är hemma med sina barn. Det kanske inte låter som ett problem, men många män ångrar djupt att de jobbade istället för att vara hemma när det väl är försent.
Det är ofta ett gemensamt beslut då "familjen behöver pengarna". Mannen tar på sig ansvaret för det är så han är uppfostrad. Inte att vara söt och snäll, utan att vara ansvarsfull och tjäna pengar.
Detta är en väldigt relevant fråga för männen. Att få jämlikhet i.
En annan sak är att unga killar idag har mycket sämre betyg i skolan än flickor. Detta är något som rapporteras mycket om i media just nu. Istället för att fokusera på att "de stackars flickorna" har något slags "duktig flicka syndrom" som är en kommentar som jag i alla fall stött på i media, så borde man fokusera på pojkarna här. Mår de dåligt? Vilken press känner dem på de olika ideal som de möter varje dag? på utseende, på prestation, osv. osv.
Bara en sådan sak, (som jag faktiskt lät bli att kommentera när min mamma skrev om det i sin blogg, men som jag kommenterar nu istället,) som att en kille hade anmält reklamen där boxer-Robert, en animerad seriegubbe, står med magrutor och ett stort "paket" gömt i ett par boxershorts för att vara sexistisk mot män, blev utskrattad av feminister runt om i Sverige, där ibland min mamma, som i allra högsta grad är feminist. "Skärp dig!" fick han höra. "Prova på att vara tjej så ska du få se på skönhetsidéal"
Men feminism är ingen tävling om vem det är mest synd om. Vem som är mest drabbad. Feminism är en kamp som män och kvinnor tillsammans måste sammarbeta i för ett bättre samhälle där vi alla kommer att gynnas ju längre på vägen vi kommer.
Ju fler vi är, ju snabbare kommer det gå. Och om vi kvinnor bjuder in männen till denhär kampen, så blir vi dubbelt så många, och det kommer att gå dubbelt så fort!
Med allt detta sagt så vill jag förtydliga att jag inte vill att vi byter vårt fokus till enbart män, och jag tycker också att det finns fler frågor som faktsikt rör kvinnor, men det innebär inte att några frågor inte kan få röra männen.
Det var mina tankar kring ämnet för tillfället! :)
