meneve

så kunde man se denhär (nedan) bilden i flödet på väggen idag:

iPhone 5 har släppts, och köerna för prylen ringlade sig lååånga. Säkerligen stod de som för bara ett litet tag sedan köpte en sprillans ny iPhone 4S längst fram i kön, och troligen har de en historia av iPhone 3, 2 och 1 bakom sig. Det är konstigt det där, för de som köper iPhone brukar ofta försvara detta med att de har en grym kvalite och därför är värde sitt enormt höga pris. Ändå använder de aldrig telefonen tillräckligt länge för att de ska hinna gå sönder.

De är om telefonerna inte ramlar gatan förståss, det tål inte en enda smart telefon. Då spricker glaset i tusen bitar och man får vänta i evigheter på att den skall lagas..

Jag har alltid vart starkt emot iPhone. Emot för att jag tycker att iPhone är ett praktexemplar på denna konsumtionshets vi lever med idag. Denna hets som drabbat nästan alla och inte bara de rika. Även de som inte har råd köper sig en iPhone, och går på knäna när månaden lider mot sitt slut för de kunde inte stå ut med tanken på att köpa en billigare telefon.

Men här om dagen såg jag en dokummentär om iPhones grundare, den helige Steve Jobs. Det var en dokummentär som gjorde mig kluven till mitt eget förakt mot iPhone, och Apple. Steve levde nämligen inte som den typiske framgångsrika multimiljonären, med klockor, bilar, stora hus och dyra kostymer. Han ägde knappt någonting alls, vid sin säng hade han en bild på Ghandi och en på Einstein, annars var det tomt. Då Ghandi och Einstein båda är stora förebilder även för mig så fick han mig nästan redan där, jag kände redan hur mina tankar kring iPhone blev ljusare.

Steve var först med allt. Eller.. Han förstod det som ingen annan förstod. Han såg den redan uppfunna datormusen och förstod att detta är mycket mer än vad det är idag. Han såg den redan uppfunna datorn och förstod att detta är verkligen så mycket mer än vad det är idag. Han förstod också att för att vi människor skall vilja konsumera, skall vilja äga, så skall produkten inte bara vara användbar utan även estetiskt snygg. Och detta fortsatte han att förstå medan konkurrenterna aldrig riktigt hakade på.

 

Men det han förstod på riktigt det var att han förstod hur man får oss, levande, tänkande människor på jorden att vilja konsumera mera. Det säger de alla i dokumentären som kände honom, att hans mål var att få oss alla att konsumera, konsumera,konsumera. Och där tappade han mig igen. Steve Jobs.

 

 

Men det jag kan förstå nu, som jag inte förstod innan. Det är att de som faktsikt köper saker och ting såfort de släpps, de har väl visserligen rätt i att Apple är de rätta produkterna att konsumera, för det verkar som att Apple är först med allt.

 

2006 tog Moderaterna makten över Sverige. Sedan dess har de

• Avskaffat monopolet av Apoteket och nu mer när jag går till apoteket och ber någon av personalen om hjälp inte bara rusar det mot sminkavdelningen, - trots att jag pekat på problem med hyn och förväntar mig annat än vad jag lika gärna kan hitta på kicks, de slänger på mig flaskor med krämer, vatten, puder, sprayer och annat som "Är ett måste för fin hy". Jag vet inte längre vad de har för syfte. Att sälja, eller att hjälpa mig med mina problem?

• Infört FRA samt IPRED lagen och begränsat den frihet vi har på Internet. Intressant gjort av ett parti som påstår sig ha "Frihet" som största mål.

 

• Infört ROT- och RUTavdrag vilket tillåter de rikaste i landet att med hjälp av skattepengar få det bland annat städat hemma och passat sina barn, vilket visserligen lett till jobb, men lågavlönade sådana av lägsta status.  Det gick även fint för den absoluta eliten att t.ex. bygga sig en pool nere i Franska riviäran med hjälp av utländsk arbetskraft. Detta skapar inte ett enda jobb i Sverige.

 

• Sänkt restaurangmomsen med hälften vilket jag inte vet om det skapat några ytterligare jobb, men har de gjort det så är det återigen tydligt att det är lågavlönade jobb av lägre status som det satsas på, där arbetsuppgifterna går ut på att serva de som faktiskt har råd, och de är för de som har råd som priserna på maten märks mest. Vi andra fick iofs. nån femma billigare snabb mat och vi är ett steg närmare USA.

 

• Jobbskatteavdrag, på jobbskatteavdrag trots att välfärden skriker efter pengar. Man kan ju fråga sjuksköterskorna vad de föredrar, en tusenlapp extra i månaden, men så mycket jobb att de blir utbrända och kanske till och med måste gå ner i arbetstid, eller ett jobb där de trivs och mår bra, men med en tusenlapp mindre.

 

• Statlig förhandsprövning av public service, med vilken svt-play t.ex. förmodligen (antagligen) inte hade funnits idag, om inte det kom innan detta!

 

• Ökat avgift för A-kassa och "Tjäna minst - betala mest" verkade vara tumregeln. En halv miljon människor lämnade A-kassan inom loppet av 2 år. Reinfeldth kläcker i detta sammanhang ur sig något i stil med att "andra människor, familj, vänner, grannar eller andra hjälporganisationer kommer fånga upp dessa människor istället"

 

• Samkönade äktenskap - Grattis! Någonting att skryta med.

 

Detta är bara ett askplock av de åtgärder, reformer och beslut som vår regering genomfört. Att lista allt är ju såklart inte möjligt. Men nu när vi kikat på vad våra Nya Moderater haft för sig tänkte jag också bara snabbt påminna om vad de Gamla Moderaterna hade för sig:

• Nej till fri sjukvård. • Nej till allmänna barnbidrag. • Nej till 8 timmars arbetsdag. • Motarbetade kvinnlig rösträtt. • Motarbetade fackföreningarna. • Nej till fri sjukvård. • Nej till allmän sjukvårdsförsäkring. • Nej till A-kassa. • Nej till fri abort.

Åter igen ett askplock.

 

 

Jag funderar en del på livet nu för tiden. Kanske som en "hand-i-hand" grej med åldersfunderingarna jag hade i tidigare inlägget. Alltså typ, när ska man skaffa barn? Gifta sig? Vart vill man bo? Hur? Vad vill jag jobba med? Varför? Och så vidare. Som sagt, beror detta säkerligen på att jag är 23 och det börjar bli dags att ta tag i sånna frågor nu..

 

Men när det kommer till jobb då. Det känns ju som den mest aktuella frågan i alla fall för mig.

 

Jag funderar ofta på jobb, vad jag vill göra för att få mat på mitt bord. Jag vet ju sedan länge att jag vill inte plugga. Tyvärr är det ganska svårt idag att få bra jobb utan att plugga, men inte omöjligt. Jag skulle kunna tänka mig att ta lite kurser i och för sig, men inte plugga 3-5 år till ett yrke.

 

Det jobbiga är att jag älskar reklam, marknadsföring och den typen av grejer, samtidigt som det går rakt emot mina moraliska känsor då jag hatar att utsättas för reklam, jag hatar att vi människor konsumerar så otroligt mycket och att det har blivit lite av "meningen med livet" att konsumera. Jag vill helt enkelt inte bidra till detta, men samtidigt så intresserar jag mig så mycket för det och... ja där någonstans så blir det bara jobbigt att fortsätta tänka på.

 

Så jobbar jag som säljare. Säljare av just marknadsföring. Och som jag tidigare sagt om detta är att jag för en gångs skull hamnat på ett säljarjobb där jag mår bra av att skicka en order. Det känns som en win/win affär och så har det inte alltid varit på mina säljarjobb. Dessutom har man inte råd att vara kräsen med sina jobb som ung i Sverige idag. Har du ett fast jobb släpper du inte det i första taget och då kan moralen hamna i kläm tyvärr.

 

Jag får fundera på detta lite till. Kanske ska man först bestämma sig för vart man vill bo, och sedfan får utbudet där ifrån visa vägen lite? .

 

Och där går funderingarna: Göteborg, Malmö, Norge ?

 

 

23 år. Det är så länge, plus några månader som jag har levt. En piss i nilen för vissa, en evighet för andra. För mig känns det som.. tja, som jag tänker mig att 23 år känns. Varken mer eller mindre.

 

En jobbig ålder har jag dock märkt. Tycker jag. En mellanålder där man fortfarande är ung, snart vuxen. Mycket ansvar men lite respekt kan jag tycka ibland. Smeknamn som börjar med ordet "Lilla" är inte alls ovanligt. "Lilla gumman" "Lilla Evelina" "lilla hit och lilla dit" Något som jag kan tycka känns nedlåtande.

 

Frustrationen över att vara ung växer med dehär orden. Jag är ju trots allt lika vuxen som vilken 30 åring som helst. Jag har min egen inkomst, betalar mina egna räkningar, städar mitt eget hem och lagar min egen mat. Jag har för visso inga barn men det finns människor som lever ett helt liv utan barn utan att bli behandlade som barn för det.

 

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, kanske ingenstans. Jag konstaterar bara att 23 år är en ålder där yngre människor alltid är lite snyggare, häftigare och lever mer bekymmerslösa liv, och där äldre människor alltid vet lite bättre, har mer livserfarenhet och lever ett liv där de alltid är prioriterade.

 

Med att de alltid är prioriterade menar jag nog framförallt i politik. I politiken är det såklart viktigt att göra så många och så bred målgrupp som helst nöjd, och dit hör såklart medelålders 40 åringarna till. De kommer alltid att vara prioriterade.

 

Trösten får väl vara att även jag kommer bli 40 en gång i tiden. Och drömma tillbaka om tiden då jag var 23. Jag kommer se på denna tiden som ung, snygg och bekymmersfri, trots att jag inte beskriver det så nu.

Jag brukar skoja med 40 åringarna på mitt jobb ibland. Och de som nästan är där, nästan 40. Jag brukar säga att livet tar slut där någonstans. Lite som hämnd för att jag blir kallad "lilla Eve" av andra kanske? Givetvis är det med total ironi, men det är skoj ändå :)

 

Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken ålder jag vill vara i. Ibland vill jag vara 18 igen, ibland tycker jag att 23 är helt fantastiskt, och ibland vill jag bara bli 30 imorgon! Det är väl helt enkelt tur att man inte får välja fritt utan får gå igenom alla steg, ett steg i taget, och hoppas på att man kommer så högt upp på trappan som möjligt.