Konversationer med mig själv..
Hej hej alla mina hundratals läsare! :D Här sitter jag och snackar med mig själv, jag har väl sagt det förr? att jag pratar med mig själv... Såfort jag är ensam så talar jag med mig själv. Det är rätt jobbigt faktsikt.. just nu är det väl kanske inte det, sitter bara här i det gröna rummet å disskuterar spåtantens idéer om att jag ska jobba med tidning/radio eller liknande någon gång efter sommaren, vet ju att ingen kan höra mig här så behöver inte oroa mig då. Det enda som kan vara lite jobbigt är när det kommer tankar i huvet som jag tycker verkar lite roliga, men som jag inte har tid att tänka på eftersom jag just nu pratar. Men då brukar jag säga till mig själv "Nej, du får tänka på det sen... ska bara prata klart om detta.."
Ja det låter lite stört, men jag skulle kunna förklara det som enklast att det är en konversation mellan kropp och hjärna. Först säger min kropp något, och sen svarar hjärnan. Men det är bara kroppen som pratar högt, hjärnan tänker, logiskt nog. Så det låter nog kul om man inte hör vad hjärnan säger.
Det jobbigaste av allt är att jag, (faktsikt precis som spåtanten sa till mig) har ett sånt extremt behov av att förklara saker och ting, inte bara för andra utan även för mig själv. Så därför kan det bli rätt långtråkigt för hjärnan att lyssna på alla förklaringar som kroppen kommer med, för HALLÅ?! det är ju jag bådatvå, om kroppen fattar så fattar hjärnan med, men nej, kroppen ger sig inte, den ska förklara färdigt, dock avbryter hjärnan den ibland med "jaaa jag veeeeeeet! det är ju jag som har tänkt ut det??" men som sagt, kroppen pratar på tills den är klar.
Shit, låter faktsikt mer stört än vad det är när jag säger det såhär..
Men ett problem kan ju vara när jag är ensam på stan eller nått där andra människor finns men som inte är med mig, för då pratar jag också med mig själv... högt... men då har jag kommit på en knep där! Jag tar bara upp telefonen och låtsas prata i den. För jag är ju ändå tyst när "hjärnan" pratar... ett tips för er som lider av samma problem är dock att stänga av ljudet på mobilen, kan ju vara lite pinsamt om den plötsligt ringer när man ä rmitt uppe i en konversation....
Nåja, nu kom Tobbe så nu ska jag göra annat än att prata med mig själv. Pusshej!
Ja det låter lite stört, men jag skulle kunna förklara det som enklast att det är en konversation mellan kropp och hjärna. Först säger min kropp något, och sen svarar hjärnan. Men det är bara kroppen som pratar högt, hjärnan tänker, logiskt nog. Så det låter nog kul om man inte hör vad hjärnan säger.
Det jobbigaste av allt är att jag, (faktsikt precis som spåtanten sa till mig) har ett sånt extremt behov av att förklara saker och ting, inte bara för andra utan även för mig själv. Så därför kan det bli rätt långtråkigt för hjärnan att lyssna på alla förklaringar som kroppen kommer med, för HALLÅ?! det är ju jag bådatvå, om kroppen fattar så fattar hjärnan med, men nej, kroppen ger sig inte, den ska förklara färdigt, dock avbryter hjärnan den ibland med "jaaa jag veeeeeeet! det är ju jag som har tänkt ut det??" men som sagt, kroppen pratar på tills den är klar.
Shit, låter faktsikt mer stört än vad det är när jag säger det såhär..
Men ett problem kan ju vara när jag är ensam på stan eller nått där andra människor finns men som inte är med mig, för då pratar jag också med mig själv... högt... men då har jag kommit på en knep där! Jag tar bara upp telefonen och låtsas prata i den. För jag är ju ändå tyst när "hjärnan" pratar... ett tips för er som lider av samma problem är dock att stänga av ljudet på mobilen, kan ju vara lite pinsamt om den plötsligt ringer när man ä rmitt uppe i en konversation....
Nåja, nu kom Tobbe så nu ska jag göra annat än att prata med mig själv. Pusshej!
Kommentarer
Trackback
