meneve

Ibland undrar jag hur personlig man kan vara i en blogg. Eller, "man" ska jag inte säga, det är ju givetvis individuellt, men hur personlig jag kan vara..

Jag vet inte vilka som läser min blogg, så jag vet inte, fast den är ju iofs. öppen för alla, så det kanske inte borde spela någon roll?

Men om man tar min kära mor som exempel, så är hon ofta väldigt personlig. Mer personlig på en blogg som läses av tusentals än vad jag är med, tja knappt ens Tobias? Men det kanske inte är samma sak att berätta på internet under ett alterego namn som det är att prata face to face med någon.. Även om många vet att det faktsikt är min mamma bakom Asta. :)

Jag tycker inte min mamma är För personlig! Det är som sagt individuellt och upp till var och en att välja vad man vill berätta om. Men jag vet inte.. Jag är väldigt hemlighetsfull som människa. Lyssnar hellre än pratar. Hjälper hellre till att lösa andras problem än att berätta om mina egna. Jag vet inte varför, men jag har alltid haft en ganska stor distans till alla människor. I min familj är jag nog den som mest lever mitt eget liv.

Jag vet verkligen inte varför, men jag funderar på det väldigt ofta. Frågar mig själv. Undrar om det finns någon anledning. Många människor jag möter, vänner och kollegor tycker att jag har ett konstigt förhållande till min familj t.ex. som inte hörs / ses mer än kanske max en gång per månad. Om ens det.. 12 gånger om året.. Fast vi bor några få km ifrån varandra..

Och ja.. Jag vet inte. Men jag vet att just nu trivs ändå så. Kanske har det att göra med att det för mig är Väldigt viktigt att "klara mig själv" har alltid vart. Det är viktigt för mig att veta att även om jag är ensam så kommer inget förändras. Jag kommer klara mig ändå.

Jag vill t.ex. inte ha med mig min mamma till doktorn för att göra en undersökning. Inte för att jag har något att dölja, eller för att jag inte tycker om min mamma, utan för att jag vill klara av saker själv. Jag vill helst inte be om hjälp, i någon situation. Det har inte med familjen att göra. Även min chef säger att jag är ovanligt självgående. Jag är på plats, men jag märks inte. Jag kommer till jobbet, jag gör mitt jobb, och jag ber inte om hjälp, jag ställer inga frågor, jag delar väl egentligen inte heller med mig av något, jag bara är, och sen går jag hem.

Jag vet inte om jag hade vetat om det själv om det inte vore för att så många sagt och säger det till mig, men även om det kanske inte är helt vanligt. Alltså även om "dem flesta" inte är så som jag är, så behöver inte det betyda att jag skall ändra på mig?

Om jag sårar någon, skall jag ändra mig för det? Jag vet inte.. Varför ska jag anpassa mig efter andras "normal"? Så om en homosexuell son gör sina föräldrar besvikna, skall han ändra på sig för dem då?

Jag vill inte att någon ska tro att de inte betyder något för mig, men jag funderar som sagt på vad det kan bero på och det enda jag kommer fram till är att jag är född sånhär och det är jag, och så måste det få vara..


Detta måste ju vart något av det mest personliga jag skrivit dock ;)

Mitt yrke är att vara telefonförsäljare. Kanske det mest hatade yrket. Tillsammans med parkeringsvakt möjligvis.. När jag berättar för folk att jag är telefonförsäljare får jag ofta reaktionen att det på något vis är synd om mig. "Jahaa... :/ Tråkigt" eller "Jaa.. man får ju ta vad man får när det inte finns så mycket jobb"

Alltså. Jag har jobbat inom olika branscher. Jag har jobbat inom restaurang, jag har jobbat inom handeln, jag har planterat granar, jag har extrajobbat med lagerarbete, och jag har jobbat som säljare av olika slag.

Säljare är det jobb jag tycker är roligast! Och även det enda jobb där jag i alla fall får lite användning av mina tre år på gymnasiet - Medieprogrammet.

Egentligen är jag inte mer säljare än någon som äger en butik. Visserligen "tvingar" jag mig på mina kunder genom att ringa upp dem, men vem har bett om att få reklam precis över allt om diverse saker man skall handla? Är inte det att tvinga sig på?

Jag ringer till kunder som jag på allvar tror har nytta av den tjänst jag säljer, det vill säga: jag försöker inte lura någon. Det finns tillräckligt många företag att ringa som har nytta av Blocket.se och marknadsföring via denna site, som ju faktsikt är Sveriges största köp och säljmarknad, jag jobbar inte med www.vadvardetnuförsida.se utan med ett stort varumärke där inte allt för sällan kunder till mig tackar mig(!) för att jag öppnade deras ögon för Blocket, och som har ökat sin försäljning regält tack vare min övertygelse av att detta fungerar för dem!

Med andra ord behöver jag inte någon som tycker synd om mig för att jag har ett jobb som jag trivs med, som är roligt, som får mig att utvecklas och som faktsikt hjälper en och annan människa. Även om jag inte är någon brandman eller doktor som räddar liv, så underlättar jag en del för folk.


Och givetvis finns det jobbiga telefonförsäljare. Men man behöver ju inte hata alla för de? Jag hatar inte alla killar för att det finns en del jobbiga killar? :S

Det finns mycket oseriösa telefonförsäljare, men det är synd att låta hela branschen lida. Ni anar inte hur många oseriösa bilhandlare det finns. Eller biljettförsäljare, eller det ena och de andra yrket, men låt inte hela branschen lida!

Det var allt jag ville säga, jag tror aldrig jag sagt något om detta tidigare, men jag har tänkt tanken sedan mitt första telefonförsäljarjobb på LRF-Media, som öppnade mina ögon för att detta är en seriös bransch som dessutom är rolig att jobba i! :)

Puss och kram