Men kom igen.
Mamma..
Det är klart att det gnälls på fler än ungdomarna, men främst på ungdomarna. Och inte bara på ungdomarna idag, utan på ungdomarna i alla tider. Det skrev jag ju? Att det har vart så alltid.. Skrev heller itne att det är enbart föräldrarnas fel för att de är de som fostrat oss, men att kämpaglöden för jämlikhet dog ut redan innan min generation.
När du säger att det inte bara gnälls på ungdomarna är är det för mig som när män gnäller över att dom blir disskriminerade också. Självklart blir dom det, och det är också ett problem. Men inte i närheten av samma nivå som kvinnor blir disskriminerade. Ungdomar tar mest skit av alla generationer. Dagens ungdom, som förra tidernas ungdomar, som de kommande ungdomarna.
Alla..
Dessutom tas ungdomar inte alltid (sällan, tycker jag!) på allvar av vuxna, jag vet, då jag själv är en ungdom, och har den känslan. Det kan gälla arbetsledaren, föräldrarna, hyresvärden eller någon inne på telia när man ska byta bredband och någonting är ologiskt.. Självklart har vi mindre livserfarenhet än vad någon som levt dubbelt så länge som oss har, men vi lever nu, och ungdomar kommer att finnas sålänge det finns människor. Alltså är vi en lika stor del av verkligheten som alla andra, och ingen, inte ens de äldre som en gång vart ung, vet bättre hur det är att vara ung idag än just vi som är unga just nu.
Men dels tror jag också att det beror på vårt språk. Vårt sätt att tala, som gör att vi kan framstå som mindre kunniga än vad vi är. Vi snackar inte som de som är 20 år äldre än oss gör. Vi använder ord som typ, liksom med mera som kanske får oss att verka "fjortis" i era ögon men som faktiskt är en del av nya Svenskan, som vi kommer att använda även när vi är 80 år antagligen.
Jag kan känna mig riktigt frustrerad många gånger, just för att jag inte blir tagen på allvar av vuxna, när jag vet att jag har rätt. Inte på något vis i en situation där jag inte vill släppa stoltheten eller där det kan uppfattas på olika sätt och vara på mer än ett sätt. Utan när det gäller mig t.ex. och när det är bara jag endast, som kan veta. När jag har åsikter om mig själv och mitt liv och någon annan vet bättre. Och jag märker hur man inte ens lyssnar på mig och vad jag säger utan hör kanske bara "men asså......liksom.....och typ......liksom...asså..." men inte orden imellan.
Självklart är just detta oftast en situation som uppstår mellan mig och mina föräldrar. Och då kanske man inte ser på saken som mellan "vuxen och ungdom" utan mer som mellan "förälder och barn" men då vill jag be er titta på era egna föräldrar, för trots att man är 40 år har man fortfarande föräldrar, och skulle ni acceptera att dom tror sig veta bättre om hur ni ska leva ert liv eller liknande? Och när tycker ni isf. gränsen ska dras då man vet bättre själv än ens föräldrar gör? Finns det en ålder eller avgör kanske "barnet" det själv? Jag tycker iaf. att jag vet bäst om vad som gäller mig. Nu. Kanske inte när jag var 15. Men nu gör jag det. Visst kan jag behöva hjälp ibland, men då ber jag om det.
Nu menar jag inte att föräldrar inte ska ha åsikter om sina egna barn. Trots att jag inte har några egna barn inser jag också att man alltid vill vad som är bäst för sina barn och vill alltid hjälpa dom att slippa problem, bekymmer osv. Men en dag kommer man också få lära sig att barnen kan bäst själv :) För ni kan väl bäst själva? Kan ni inte? ;)
Ush... nu låter jag allt för klagig. Som att mina föräldrar endast tror att dom vet bäst helatiden. Så är det inte. Men ibland händer det. Och kanske framförallt från pappas håll. Och det är väl så med pappor mer framförallt. Ska överbeskydda sina "små" döttrar. Av välvilja.. såklart.. men ack så irriterande ibland!
Det är klart att det gnälls på fler än ungdomarna, men främst på ungdomarna. Och inte bara på ungdomarna idag, utan på ungdomarna i alla tider. Det skrev jag ju? Att det har vart så alltid.. Skrev heller itne att det är enbart föräldrarnas fel för att de är de som fostrat oss, men att kämpaglöden för jämlikhet dog ut redan innan min generation.
När du säger att det inte bara gnälls på ungdomarna är är det för mig som när män gnäller över att dom blir disskriminerade också. Självklart blir dom det, och det är också ett problem. Men inte i närheten av samma nivå som kvinnor blir disskriminerade. Ungdomar tar mest skit av alla generationer. Dagens ungdom, som förra tidernas ungdomar, som de kommande ungdomarna.
Alla..
Dessutom tas ungdomar inte alltid (sällan, tycker jag!) på allvar av vuxna, jag vet, då jag själv är en ungdom, och har den känslan. Det kan gälla arbetsledaren, föräldrarna, hyresvärden eller någon inne på telia när man ska byta bredband och någonting är ologiskt.. Självklart har vi mindre livserfarenhet än vad någon som levt dubbelt så länge som oss har, men vi lever nu, och ungdomar kommer att finnas sålänge det finns människor. Alltså är vi en lika stor del av verkligheten som alla andra, och ingen, inte ens de äldre som en gång vart ung, vet bättre hur det är att vara ung idag än just vi som är unga just nu.
Men dels tror jag också att det beror på vårt språk. Vårt sätt att tala, som gör att vi kan framstå som mindre kunniga än vad vi är. Vi snackar inte som de som är 20 år äldre än oss gör. Vi använder ord som typ, liksom med mera som kanske får oss att verka "fjortis" i era ögon men som faktiskt är en del av nya Svenskan, som vi kommer att använda även när vi är 80 år antagligen.
Jag kan känna mig riktigt frustrerad många gånger, just för att jag inte blir tagen på allvar av vuxna, när jag vet att jag har rätt. Inte på något vis i en situation där jag inte vill släppa stoltheten eller där det kan uppfattas på olika sätt och vara på mer än ett sätt. Utan när det gäller mig t.ex. och när det är bara jag endast, som kan veta. När jag har åsikter om mig själv och mitt liv och någon annan vet bättre. Och jag märker hur man inte ens lyssnar på mig och vad jag säger utan hör kanske bara "men asså......liksom.....och typ......liksom...asså..." men inte orden imellan.
Självklart är just detta oftast en situation som uppstår mellan mig och mina föräldrar. Och då kanske man inte ser på saken som mellan "vuxen och ungdom" utan mer som mellan "förälder och barn" men då vill jag be er titta på era egna föräldrar, för trots att man är 40 år har man fortfarande föräldrar, och skulle ni acceptera att dom tror sig veta bättre om hur ni ska leva ert liv eller liknande? Och när tycker ni isf. gränsen ska dras då man vet bättre själv än ens föräldrar gör? Finns det en ålder eller avgör kanske "barnet" det själv? Jag tycker iaf. att jag vet bäst om vad som gäller mig. Nu. Kanske inte när jag var 15. Men nu gör jag det. Visst kan jag behöva hjälp ibland, men då ber jag om det.
Nu menar jag inte att föräldrar inte ska ha åsikter om sina egna barn. Trots att jag inte har några egna barn inser jag också att man alltid vill vad som är bäst för sina barn och vill alltid hjälpa dom att slippa problem, bekymmer osv. Men en dag kommer man också få lära sig att barnen kan bäst själv :) För ni kan väl bäst själva? Kan ni inte? ;)
Ush... nu låter jag allt för klagig. Som att mina föräldrar endast tror att dom vet bäst helatiden. Så är det inte. Men ibland händer det. Och kanske framförallt från pappas håll. Och det är väl så med pappor mer framförallt. Ska överbeskydda sina "små" döttrar. Av välvilja.. såklart.. men ack så irriterande ibland!
Kommentarer
Trackback
