meneve

Jag har inte speciellt många nära vänner. Jag väljer dem noga och med omsorg. Jag har väl en 4 stycken som jag känner att jag skulle vilja räkna till "vänner" och inte "kompisar" eller "ytligt bekanta" vilket ju inte är speciellt många? Under min livstid skulle jag väl kunna lägga till 2 eller kanske 3 stycken som vart mina "vänner" tidigare.

Inte ens mina närmsta vänner vet allt om mig, men tillsammans vet dom ganska mycket. En av mina bästa vänner är Johanna. Henne står det en hel del om i denna bloggen, speciellt förr när jag skrev mer om vad jag gjorde på dagar och helger och mindre om vad jag tycker om politik och annat tjaffs ;)

Jag och Johanna hade ett uppehåll på ungefär ett år, det bara blev så. Ingen av oss vet nog riktigt varför, men vi har hittat varandra igen och även om man trodde att det aldrig kommer att kunna bli sig likt efter ett år utan ett ord till varandra så är det faktsikt just det, lite som vanligt igen. Det känn fantastiskt.

Som jag sa, när jag väljer en vän gör jag det noga och med omsorg. Vilket innebär att när jag förlorar en vän så gör det såklart väldigt ont och det märks otroligt mycket i min vardag. Johanna är den jag kunnat ringao m jag vart ledsen. Prata om det som stör mig eller lägga tankarna någon helt annan stans med. När vi inte hade varandra fanns det ingen som tog den platsen. Inte fullt ut i alla fall. Knappt i närheten.

 

Hoppas vi alltid håller ihop från och med nu. Om vi så bor 50 mil ifrån varandra (hur det nu ska gå med tanka på hur dålig jag är på att höra av mig..) eller om vi skulle bo vägg i vägg.

 

En grej som är rolig med Johanna, är att när det händer något i mitt liv, som är ganska stort eller ovanligt så händer detsamma ofta Johanna! haha, eller tvärt om. När det händer Johanna så händer det även mig. Det är sant faktiskt. Därför kan vi ofta prata om just dessa grejerna på väldigt bra vis och reflektera över våra egna erfarenheter osv.

Bild på Johanna, snygg som bara den!

En annan bästis är Märta. Hon är hund och inte min bästis. Det är min mammas bästis. Bästa bästa bästa vän, på riktigt. Hon låg på operation igår och är både en ras som helst inte skall sövas och har egentligen lite för många år på nacken för att genomgå en operation. Jag brukar säga att hon är lite ouppfostrad. Att hon är lite äcklig (dregel överallt) och att hon är jobbig som hoppar och hoppas på en när man kommer och hälsar på.

Det är sant! min mamma är lite blind för detta bara, kanske just för att de är så bra vänner hon och Märta. Men igår var jag riktigt orolig och ledsen. För Märtas skull, och för mammas skull. Såklart! Beskedet kom sent hurvida operationen gått bra eller inte, så jag kunde inte ta del av det innan jag gick och la mig, och har vridit mig av oro hela natten. JAG har gjort det. Tänk då mamma i väntan på beskedet.

Såg på facebook att det gått bra. TACK OCH LOV.

 

 

Det är inte kul att utan förvaning bli av med sin bästa vän och följeslagare.